Garage

Allt började en gråkall vinterdag i Lennarts källare, den vinter när det lyckliga 60-talet stod i begrepp att övergå i ett betydligt flummigare 70-tal. Lennart och hans klasskompis Bengt beslutade sig för att ta det, för tiden inte helt ovanliga beslutet att bilda ett band. Sedan några år stod Creedence högst på listan och det lät ju inte så svårt tyckte grabbarna. Lennart som spelade piano fick sadla om till gitarr, Bengt hade ju "goe nävar" så trummor borde väl passa honom bra. Sagt och gjort, ut bar det på talangjakt. En kompgitarrist hittades i Dan Karlsson och Sven-Olof Holmberg på Dyngö fick bli bandets första basist. Ett namn måste man ju ha och med Creedence i bakhuvudet blev det "Willy and the poorboys".

Allt började bra, gitarrer köptes via Hobby-förlaget. Dessa gick enligt katalogannonsen "...även att använda i grupp." så dom fick det bli. Lennarts pappa Nils ställde upp och grejade trummor (vilket han senare säkert ångrade både en och två gånger när bandet repade sent på kvällen i källaren) och det mesta flöt på rätt bra. Efter ett år insåg dock Sven-Olof att musiken kanske inte var hans grej, i alla fall vad det gällde spelandet och han ersattes av Thomas Nilsson. Musikinfluenserna var vi detta laget åt det progressiva hållet så namnet fick bytas ut. Flummigt och svenskt skulle det vara. Det blev "AB Runda Stenar".

Åren gick, spelningar på skoldanser runt om i regionen avlöste varann, framträdande i radioprogrammet "Bandet går" med den medvetna låten "Vår vedspis" kunde avnjutas och dom legendariska utomhusgalorna på Fjällbacka Idrottsplats startade 1974. Nu blandades det egna materialet upp med covers med Pugh, Stones och en och annan gammal Creedence. Bandet bytte i denna veva för tredje gången namn. Nu hette dom "Pertinax" vilket betyder envis men också efter en romersk kejsare som lyckades överleva två månader vid makten !!! Dan hade tagit paus till och från i ett par år med påföljd att bandet ett tag var en trio och 1976 hoppade han av. Anders Torevi kom in först på congas men sedermera allt mer på gitarr och sång. Sommargalorna kryddades därtill upp med Klasse Thomasson alias Rockkungen "Florence Nightingale" och så höll det på fram till 1980 då rock-fjällbacka drabbades av chockbeskedet, Lennart flyttar till Stockholm.

Bandet lades i princip ner, men bara i princip. Instrumenten stod bra där dom stod, i Bengts föräldrars nerlagda hönshus, så när Lennart kom hem ett par veckor på somrarna var det varje år en liten come back. De allra flesta år bara för att ha kul i hönshuset men vissa år även någon enstaka spelning i Fjällbacka. 1989 tog Lennart med familj steget att dra väster ut, adjöss till Stockholm och åter till Fjällbacka. Det dröjde inte många dagar innan repningarna var i gång igen. En udda come back skedde på Gröna Lid med en spelning enbart med Creedence låtar. Dom rutiga flanellskjortorna var åter på plats.

Året är 1990, tiden var inne för cover band och gänget hakade på. För att visa att det var i vissa stycken nytt material som stod på repertoaren byttes namnet ut till "Garage" och det spelades lite här och där. Såpass ofta så att dom gamla förstärkarna och gitarrerna byttes ut, ljus PA med utflyttat mixerbord köptes och nu svängde det rejält på sommarspelningarna. Vintern 91-92 kom en kille från samhället en dag och sa att han hade träffat en tjej som ville göra en demoinspelning och letade efter ett band som kunde hjälpa henne med kompet. Sagt och gjort dom träffades och tycke uppstod. Zara Lindgren kom in i gänget, som åter bytte eller i alla fall ändrade på namnet. Som en travestering på Zappas klassiska LP:ar blev det nu "Zara´s Garage". Med det otroliga drag som Zara har på scen och i rösten så var den nya inriktningen naturlig. Tjejrock á la Tina Turner, Pretenders, Louise Hoffsten m.m. Somrarna 1992 och 1993 skall sent glömmas på Badis i Fjällbacka.

Allt roligt har dock ett slut, eller så byter det i alla fall skepnad. Stora spelningar för flera hundra åskådare och en massa volym var helt plötsligt inte i ropet längre. Utrustningen som hade inköpts ett par år tidigare fick nu slumpas bort till en marknad som nästan inte längre existerade. Vad som dock fanns kvar var musikglädjen. Hur tar man vara på den nu då tänkte grabbarna. Vi bantar bort så mycket som möjligt och spelar på små Pubar i stället. Zara stack ut i världen och jobbade eller så var hon i Göteborg. Utan henne togs det gamla namnet tillbaks med ett litet tillägg. Det blev nu och är fortfarande "Garage light" med underrubriken "The very most unpluggdest sing-along band". Med världens minsta trumset, små 50-wattare till gitarrerna och liten sånganläggning är bandet, som en gång, för tjugoåtta år sedan, var ett gäng skolungar och barndomskamrater, still going strong. Samma gamla Creedence låtar som spelades 1969 spelas ännu och med den sättning som bandet har i dag så låter det mer likt orginalmusiken än det gjorde med den stora anläggningen i början av 90-talet. I dag spelar dom någon gång då och då när det verkar roligt, på programmet står i huvudsak 70-tal med kryddning av främst 60-talet men en och anan ny låt får också vara med. Zara hittar rätt som det är till Fjällbacka och då är det samma gränslösa drag och glädje som det var förr, ty ävet Tina Turner funkar i light version.