landskap

Landskapet
Bohuslän beskrivs ibland som ett Sverige i miniatyr. Detta stämmer speciellt bra för den del av Bohuslän vi befinner oss i: Tanums kommun. Någon har sagt att vi här har Norge som gräns i öster och hela världen som gräns i väster!
Många har i text tolkat vårt landskap. Tanken går till t ex Carl von Linné och Per Kalm som 1742 gjorde sin fortfarande väl kända resa i Bohuslän. Vi har också den samtida prosten Johan Ödman som beskrev norrskenet "vara åtlyse av väldiga, annalkande isberg" och marelden ansåg han producerad av havets salt och olja...I vår tid tycks det fortfarande varje år komma ut nya guideböcker som alla har samma uppgift: att dela med sig av Bohuslän. Många har också använt tonen för att fånga Bohusläns särart. En klassiker är då naturligtvis Evert Taube och hans "Inbjudan till Bohuslän" som jag tycker bättre än något annat återger landskapets särprägel, om än i något romantiserad form. Hulda kärnar inte längre smöret, men urtidskullarna har ingen lyckats förändra sedan Taube skrev visan. (Han sjöng för övrigt aldrig in den själv, han var inte nöjd med musiken, något som jag också instämmer i).
	Åter till påståendet att Tanums kommun skulle vara ett Sverige i miniatyr. Börja åkturen bland fjällen (norska för berg) i Bullarebygden och färdas i Bohusläns största ödemark och urbergsplatå.
Skogen tillsammans med de tre mil långa Bullaresjöarna ger bygden dess karaktär. Prosten Ödman berättade om sjöodjur i Bullaresjöarna, något som han hade kyrkoherden i Naverstad som vittne till.
Fortsätt ner mellan de öst-västliga bergen som skär sönder landskapet, ner till den gamla havsbottnen. Är du nu någonstans kring Bärfendal uppfylls du säkert av känslan att detta landskap stigit rakt upp ur havet! Varje liten bördig dalgång rymmer små åkerarealer och bondgårdar som ligger djupt under de höga bergen.

Följ vägen som likt en dyning förenar skogsbygden med ljungheden, ut till den karga, klippiga kusten. Vägen går rakt genom historien - odlingsvägen från tusentals år sedan till idag. En enslinje mellan hav, sjöfart och gårdsbruk med hällristade och skeppssatta riktmärken.
Vill man beskriva naturen kring Fjällbacka är det skärgården som de flesta tänker på i första hand, den grupp kala öar som så många ständigt söker sig ut till. Det är svårt att föreställa sig att öarna här ute en gång varit skogklädda. På 1600-talet kalhöggs skärgården på sin skog. Virket behövdes för trankokerierna, som bränsle för uppvärmning, material för båtar och fisklådor, men framförallt var det en ren export som föranledde avverkningen. Sedan dess har den kvarvarande faunan varit utlämnad till väder och vind och fått anpassa sig därefter.

Var och en som vistats i vår bohuslänska natur vet att upplevelsen av den varierar från årstid till årstid, från dag till dag, ja till och med från timme till timme. Ljuset som faller på en klipphäll, eller på havet självt, ändras ju ständigt och betraktelsen förnyas därför oupphörligen. Vi befinner oss i ett gränsland mellan frodigt och kalt, mellan svenskt och norskt, mellan gamla och nya seder, bruk och näringar. Följ med på en utflykt! Jag jobbar nu för att lägga ut ett större antal bilder som visar landskapets olika särarter.