Femtonde kapitlet
Westbeckmålet
Eternal Father! strong to
save
Whose arms hath bound the
restless wave,
Who bidde´st the mighty
ocean deep
It´s own appointed
limits keep
O hear us when we cry to
Thee
For those in peril on the
sea.
William Whiting.
Vers 1 ur psalmen
Eternal Father, strong to save, ofta använd vid begravningar till sjöss.
När man skriver om
Väderöarna kommer man inte förbi skeppsbrott och haverier. De svåra
navigationsförhållandena var den viktigaste orsaken till att öarna blev bebodda.
Dessutom är det till stor del förlisningarna som gett dokumentation om Väderöarna.
Vid läsning av en liten
skrift av Allan Olsson på Kiddö som beskriver förlisningar i Väderöarna mellan 1777
och 1910, kan jag konstatera att han nämner inte mindre än 58 skeppsbrott av olika slag.
Därutöver kommer alla fartyg som försvann vid Väderöarna utan att lämna spår efter
sig, tragedier som utspelats utan några mänskliga vittnen.
Som exempel skrev
Magistraten i Strömstad som ett tillägg till sin Berättelse om 1833 års strandningar:
"Det är all anledning att förmoda, att ganska många Fartyg här på kusten
förolyckats med man och allt, utan att man derom fått vidare kännedom".
En väl igenkorkad flaska
som hittades innanför Väderöarna vid Vedholmen 30 januari 1872. När den öppnades fann
man den innehålla ett papper med följande väl bibehållna text:
Finska barkskeppet
Rurik – hemma i Åbo, war den 24 januari i närheten av Nidingarna i regn och
snötjocka samt hård storm från sydost; kalladt av besättningen till sista företaget
– att hålla bön, emedan vi anser det skulle wara de sista timmarna, tog avsked på
detta sätt av hemmahörande.
Må gud beskydda all
Otto Brandt
K.F. Grönros H.A. Eklund
Hur som helst räcker det
gott att läsa Allan Olssons sammanställning som - i sin torra och kortfattade form - ger
en fasansfull insikt om havets skoningslöshet och de villkor sjöfolk hade förr.
Här skall nu berättas
om en förlisning i Väderöarna som i sin förlängning fick långtgående konsekvenser
för de flesta inblandade, inte minst för Väderöarna som lotsplats; det så kallade
Westbeckmålet.
En händelse som i sig
var tragisk, blev tändande gnistan till en storslagen fejd mellan två före detta
vänner och kompanjoner.
Ett fartygs undergång
med man och allt utgjorde den makabra fonden i en dramatisk kraftmätning och fäktning
mellan två av bygdens starka män; distriktschefen för dykeribolaget Jonas Westbeck och
lotsåldermannen på Väderöarna Jonas Berggren.
Berättelsen som den
föreligger här bygger till största delen på rättegångsprotokoll och har ingredienser
som skulle kunna vara innehållet i en roman av Emelie Flygare-Carlén. Faktum är att hon
också med all säkerhet hade hört om händelsen; hennes bror var hovrättsjurist i
Göteborg och gjorde ofta research åt henne. Intressanta rättsfall användes flitigt
för att ge autentisk bakgrund för romanerna och som uppslag till intriger.
I romanen Ett
köpmanshus i skärgården som utkom 1861, ganska exakt trettio år efter
Westbeckmålet, finns följande avsnitt som inte kan syfta på någon annan än den
åldrige Gabriel Sandmark. Sandmark som spelade en inte oväsentlig roll i dramat:
"...besöka vi nu
den plats, som i sin vilda storartade enslighet inger trygghet åt dem, som blivit vana
vid brottningen mellan bränningarna och fartygen, mellan Guds verk och vanmäktiga
människoverk. Vi titta in i lotsgubbens stuga på Uvklippan.
Den var icke nu mera
lotsstation, ty den gamle hade tagit avsked från det lika ansvarsfulla och mödosamma som
otacksamma och lönlösa lotsyrket. Men stugan hade han fått behålla, och ännu var hans
kraftfulla brunbarkade hand i stånd att sköta rodret, då han av egen fri vilja och
människokärlek blottställde sitt liv för att rädda andras. Och med stolthet kunde han
säga, att hans säkra öga hållit månget skepp uppe, då de svarta händer, som
påstås uppsticka ur de vitskummande störtsjöarna kring Väderöarna, redan varit
färdiga att neddraga det i djupet".
Eftersom romanen utspelar
sig i bygden och skärgården runt Fjällbacka, använde sig naturligtvis Flygare-Carlén
av ingredienser från miljön, människor och händelser i Fjällbackatrakten. Den som är
intresserad av lokalhistoria känner igen mycket. Fartyget Goethes strandning i
Väderöarna 1855 till exempel, där skepparen J. Hammars dotter enligt traditionen blev
ihjälslagen och rånad av ortsbor. Man lär ha huggit av henne fingrarna för att ta
hennes ringar. Hon ligger enligt samma tradition begravd på Sandryggen och går igen som vita
frun, en "god" gengångare som sätter blodiga märken på fönsterrutor med
sina fingerstumpar och varnar för dåligt väder.
Skepparen som mist sin
dotter och samtidigt skeppskassan är en central berättelse i Ett köpmanshus i
skärgården.
Alltnog; tragedin
började den 11 augusti 1829 när den danska spannmålslastade jakten Maria från
Hadersleben i Flensburg, förd av skepparen J. J. Ifwersen, strandade vid Skitrarna
sydväst på Väderöbod. Alla ombord omkom.
Dykerikommissarien i
Strömstads dykeridistrikt, fänriken Jonas Westbeck i Taskan på Hamburgö, anmälde
misstankar om att Lotsarna på Väderöarna skulle ha begått nidingsverk, vrakplundring
och försumlighet i tjänsten i samband med förlisningen.
Lotsdirektören i västra
distriktet O.M. Dreutzer instämde då Westbeck till domstolen för att han skulle styrka
sina anklagelser - som om de inte kunde bevisas - skulle vändas mot Westbeck själv.
Lotsdirektören
konstaterade i ett brev till sin överordnade att det råder personlig ovänskap mellan
lotsarna och Westbeck.
