| Sillen i Bohuslän Specialarbete av Lisa Kling, Rabbalshede 1996. Inledning När det blev aktuellt att skriva ett specialarbete, fick man fundera över vad det skulle handla om. Det skulle vara någonting som man var intresserad av, och något som man ville veta mer om. Jag visste med en gång att jag ville skriva någonting om Bohuslän och dess historia. Varför det blev just sillen i Bohuslän, beror på att vi har båt i Hamburgsund, och på somrarna är vi mycket ute på Kiddön, som ligger utanför Hamburgö. På Kiddön bor Allan Olsson och hans familj året om. Allan undervisar på folkhögskolan i Grebbestad, i ämnet Kust och Hav. Han kan väldigt mycket, och han berättar gärna för den som vill lyssna. På Kiddön finns gamla magasin, sjöbodar och båtar bevarade, och allt som hör till fiske, och skärgården i allmänhet. Jag gillar kusten och havet, och tycker att det är intressant. Men att skriva ett specialarbete om Kust och Hav hade blivit alldeles för stort. Jag var tvungen att begränsa mig. Det var då jag bestämde mig för att skriva om sillen i Bohuslän. Sillen strömmade ju till Bohusläns kust i ofantligt stora mängder under vissa perioder, de s.k. sillperioderna. Det blev en väldig aktivitet runt dessa, och de kom att få stor betydelse för hela landskapet. Det är detta som mitt arbete kommer att handla om, och jag har valt att hålla mig till följande frågeställningar: * När inträffade sillperioderna? * Varför blev det så mycket sill just nu? * Hur gick fisket till? * Vad gjorde man med all sill? * Vilka blev följderna utav sillfisket? För att få fram material har jag varit en ivrig besökare på Tanums Bibliotek. Jag har även varit på Bohusläns Museum i Uddevalla, men där hittade jag inte så mycket material som jag hoppats på. Allan Olsson har också varit till stor hjälp, det var tack vare honom jag kom på ämnet, och han har även tipsat mig om olika böcker.
Innehållsförteckning: Sillperiod respektive sillfiskeperiod Orsaker till sillens enorma tillströmning När inträffade sillperioderna? 1500, 1600, 1700 och 1800-talet När fisket började moderniseras 1500, 1600, 1700 och 1800-talet 1500, 1600, 1700 och 1800-talet
Käll- och litteraturförteckning:
Bohusläns Gille Stockholm, Bohuslän- En jubileumsskrift Uddevalla 1957 Bäckström, Gösta Västkustkrönika Korhonen, Jorma m.fl. Vänersborg 1987 Cullberg, Carl Bohuslän- Ett gränslands historia Uddevalla 1993 Eriksson, Ulf. G Bohuslän Stockholm 1987 Eydal, Astvaldur Havets Silver- En bok om sillen Stockholm 1944 Haneson, Valdemar Sill och Sten- Historiska bilder från Tanum och övriga Bohuslän Tanumshede 1991 Haneson, Valdemar Bohusfisket Rencke, Karl Göteborg 1923 Hasslöf, Olof Svenska Västkustfiskarna: Studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala kultur Stockholm 1949 Lönnroth, Erik Bohusläns Historia Uppsala 1963 Nationalencyklopedin band nr. 16 Höganäs 1995 Nystedt, Olle Sillen i Bohuslän- Sillen, sillfisket och sillperioderna i Bohuslän Uddevalla 1994 Tanums kulturnämnds skrift- Tanum- Kulturminnesvårdsprogram för Tanums serie nr. 4 Kommun Uddevalla 1984 Westerlind, Ann Mari Kustorter i Göteborgs- och Bohuslän Bebyggelsens tillväxt och framtid Stockholm 1983 Besök på Bohusläns Museum i Uddevalla 960209 Ett antal pratstunder med Allan Olsson på Kiddön
1:1 SILLPERIOD RESPEKTIVE SILLFISKEPERIOD Det har funnits sill i Bohuslän i alla tider, men det lite konstiga är att den periodvis kommit till kusten i enorma stim, och då lett till ett väldigt fiske, och aktiviteter runt omkring fisket. På samma gång som det skapade ett bättre välstånd, var det vanligt med fylla och allt vad det kunde föra med sig. Det är också underligt att dessa perioder verkade komma en gång per århundrade. Man vet inte riktigt hur länge detta har hållit på, men flera vetenskapsmän har påstått att det under de sista tusen åren har varit flera givande sillfiskeperioder på vardera 30-60 år, och med uppehåll på mellan 60-70 år utan fisk. 1) Det finns klara bevis för att de har funnits sedan 1500-talet. Många forskare använder ordet sillfiskeperiod med samma betydelse som sillperiod. Detta kan snurra till det lite. Istället säger vi så här: En sillperiod, är ett tidsskede då det finns ovanligt mycket sill på ett visst havsområde, och det behöver inte ha förekommit något större fiske. Vid en sillfiskeperiod har det varit mycket sill samtidigt som det pågått ett omfattande fiske. Förutsättningen för att hålla på med sillfiske i stor skala, är att det ska löna sig ekonomiskt. För att det skulle löna sig behövdes duktiga och kunniga fiskare, bra fiskeredskap och båtar, och att man kunde ta till vara sillen på ett bra sätt. Därför vet man säkert, att det har varit fler sillperioder än sillfiskeperioder under medeltiden och framåt. Precis som all annan ekonomisk verksamhet så är sillmarknaden beroende av vad som händer på den internationella marknaden. Det handlar inte bara om sillens mängd i de olika fiskevattnena, utan också om krig, örlog och kaperier, som i vissa fall kunde ställa till problem vad gäller fiskeförutsättningarna. Om det varit mycket sill så har man ibland fått nöja sig med att fiska för eget husbehov. Detta på grund av dåliga transportmöjligheter, politiska svårigheter, okunnighet eller dålig initiativförmåga. Detta har gjort att sillfisket inte har utvecklats som det kunde gjort.
1:2 ORSAKER TILL SILLENS ENORMA TILLSTRÖMNING Många forskare anser att orsakerna till att det periodvis kom mycket sill till Sveriges, och framför allt Bohusläns kust beror på förändringar i vattnets salthalt. Sillen är nämligen väldigt känslig för saltkoncentrationen i havsvattnet, och den vill inte vara i kustområdena när vattnet har "fel" salthalt. Det finns också en annan teori, och den har kommit till när man försökt bestämma åldern på sillen. Vid fångsterna har man sett att vissa årsklasser är betydligt fler än andra. Den norske forskaren Hjort har fått fram att under några år var det norska vårsillfisket dominerat av den årsklass som kläcktes år 1904. Så mellan åren 1909-13 utgjorde denna enda årsklass över ¾ av hela fångsten, det vill säga när 1904 års sill blivit fullvuxen. 2) Denna teori har utvecklats av den isländske vetenskapsmannen Astvaldur Eydal, som säger att sillyngel dör väldigt lätt under sitt första levnadsår, då de övergår från att äta växtplankton till djurplankton, det vill säga kräft- och snäckdjur. Det är inte ovanligt att bara några enstaka ägg utav 30 000 överlever och utvecklas till lekmogna fiskar. Enligt detta kan sillperioderna bero på att överlevnadsprocenten av någon orsak blir bättre några år, och att det lett till en enorm tillväxt av sill. Man har gjort liknande undersökningar i Sverige och har kommit fram till samma sak. Så när sillfisket blir rikligt, beror det på att det finns en årsklass som klarat sig bra. Det är alltså inte omöjligt att årsklassernas varierande storlek, bidragit till den växlande periodiciteten i det bohuslänska sillfisket. Som nämnts ovan har ju det bohuslänska sillfisket växlat mycket, och det har gjort att många forskare funderat över orsakerna till att sillen plötsligt försvunnit för att några år senare komma tillbaka. En forskare som hette Ljungman sade, att växlingarna hade med förändringar i solfläckarnas intensitet att göra. Han uttryckte det så här: "att sillfiskeperiodernas största ymnighet tycks sammanfalla med eller uppträda strax efter tiden för den livligaste fläckbildningen å solens yta och de talrikaste norrskenen under 55½ års perioderna". 3) Hydrologie professorn Otto Pettersson och en annan forskare som hette Gustav Ekman påstår att varför sillen kom in i Bohusläns skärgård, hörde ihop med inströmningen av det sydliga bankvattnet från Nordsjön in i Skagerack och Kattegatt. Detta vatten har en salthalt av 32-33 promille, och är lättare än golfströmsvattnet som ligger något djupare och har en salthalt av 35 promille. Pettersson vill ha fram, att förändringar i solens- och månens tidvattensbildande krafter, gör så att golfströmsvattnet kommer in i Skagerack och de inre delarna av Nordsjön. Strömmar det in mindre golfströmsvatten, kommer det istället att strömma in mer bankvatten och med detta vatten följer sillen. Enligt Pettersson ska denna tillströmning av bankvatten nå sin höjdpunkt med 111 års mellanrum. Därför ska det alltså bli mycket sill vid kusterna med ett mellanrum av 111 år. 4) Det här ger ju i och för sig ingen förklaring till varför sillen valde just Bohusläns kust, vikar och sund, för att leka. Men Petterssons teori angående salthalten låter väl ganska rimlig. Det behöver ju inte heller bara finnas en eller två orsaker till att det blev mycket sill i vissa perioder, men det här är i alla fall vad forskarna kommit fram till.
1:3 NÄR INTRÄFFADE SILLPERIODERNA? 1:3.1 Första perioden 1500-talet Varför började sillfiskeperioderna på 1500-talet? Man tror att det hänger ihop med olika händelser i utrikespolitiken. Tidigare så fanns det uppenbart inte plats för något större bohuslänskt sillfiske i Europa. Internationellt sett så har inte Bohuslän det bästa läget för fiske. Det finns inga stora och rika fiskebankar som det finns utanför till exempel Norge, Island och England. Mellan England och Holland så hade det ganska tidigt utvecklats ett rikt sillfiske, och där holländarna var de som dominerade. Den fångade sillen fördes framför allt till Tyskland, där den verkligt stora marknaden var. Hansan som fiskade i Skåneområdena, sände också sin sill till Tyskland. På 1500-talet blev det dock en del politiska förändringar. De två största silleverantörerna, Hansan och Holland fick allt mindre betydelse. Hansans makt minskades på grund av de nordiska staterna, holländarnas utav krig och kaperier. Deras chanser att leverera sill blev sämre, medan efterfrågan på sill var lika stor som tidigare. Nu blev det alltså mer konkurrens på marknaden och det gick bäst för dem som kunde leverera mycket sill. Vid den här tiden började sillen gå till i Bohuslän. Så det stora sillfisket utanför Marstrand på 1500-talet kan alltså ses som Bohusläns absolut första stora sillfiskeperiod, som började 1556 och slutade 1589. 5) Det blev så mycket sill, att man inte på långa vägar kunde ta till vara på den med enbart egna fiskeresurser. Bohuslän tillhörde vid denna tid fortfarande Danmark, och den danske kungen hade mycket att säga till om beträffande fiskets organisation. Han tyckte att sillfisket hörde till den danska kronan, och han ville ta ut skatt av dem som var med i fisket. Centrum för fisket var Marstrand i södra Bohuslän, och för att hålla ordning och reda kom vissa ordningsföreskrifter till; de så kallade Motböckerna. 6) Genom dessa har man fått fram en del fakta om 1500-talets sillfiskeperiod. Bland annat att fisket hade sin topp åren 1563 och 1564. Under resten av 60-talet gick fisket tillbaka. Denna tillbakagång hänger samman med de oroliga förhållanden som var nära fångstplatserna under det nordiska sjuårskriget 1563-1570. 1574 kom fisket igång igen och det var större nu än vad det varit tio år tidigare. Under 1580-talets första år finns det uppgifter om att fisket gick tillbaka igen vid Öresund, och man är ganska säker på att det var samma nedgång utanför den bohuslänska kusten. Man vet dock helt säkert att fisket slog fel i Marstrandstrakten 1580-81. Denna nedgång är oerhört skarp och fisket fick ett definitivt slut år 1589.
1:3.2 1600-talets sillfiske Det hade varit väldigt lugnt och stilla efter att 1500-talets sillfiskeperiod slutat. Denna stillhet sträckte sig ända fram till 1660. Då kom ett ganska rikligt fiske igång, men det var inte alls så stort så att man kan kalla det för en sillfiskeperiod. I Kommerskollegium för 1661-62 skrevs det: "att sedan några år sillen i stor ymnighet kommit till stranden". I en skrivelse från 19 mars 1666 talar kollegium om sillen som " den rike Guds välsignelse, som man bör ta vara på", och Kungl. Maj:t skickade ned vice presidenten i kollegiet, Israel Lagerfelt, för att se hur förhållandena verkade vara i Bohuslän. 7) Om man utgår från de platser han var på, så var det där som det fiskades mest, och det skulle då främst varit från Marstrand i söder till Lysekil i norr. På de platser han var, kallade han allmogen och myndighetspersoner till ett möte, och de blev uppmuntrade till att börja fiska sill. Sillperioden på 1600-talet höll alltså på från omkring 1662-1672, och det gav inget större sillfiske. Den svenska administrationen hade inte någon vana att hantera en sillperiod, och det dröjde som nämnts till 1666, innan man försökte ta till vara på sillen. Vi får heller inte glömma att sedan Roskildefreden 1658, så tillhörde Bohuslän Sverige, och bohuslänningarna hade inte någon erfarenhet av sillfiske. På 1500-talet fick de ju hjälp utav norrmännen. Svenskarna fick nu helt själva bygga upp sillnäringen från grunden. Dessutom hindrades fisket av det danska återerövringskriget på 1670-talet. Så här i efterhand kan man kanske säga att 1600-talets sillperiod mer eller mindre var ett önsketänkande. Man ville att mönstret med den återkommande periodiciteten skulle stämma. Hur det än är så var det fråga om ett blygsamt fiske, som inte går att jämföra med vad som hände på 1500-talet, och ännu mindre med vad som skulle komma att hända på 1700-talet.
1:3.3 Vårt stora sillfiske på 1700-talet. Bohuslän var vid mitten av 1700-talet ett av Sveriges fattigaste landskap. Sillfisket hade varit dött sedan flera generationer och fiskarbetarna var fattiga. Marstrand var nästan utdöd, sedan den hade erövrats av Tordenskjöld 1719, och jordbruket gav ingen utdelning. Hattarna hade makten i landet, och de hade bland annat planer på att föra krig mot Ryssland, men de ville gärna ha med danskarna på sin sida. För att få dem intresserade förhandlade man om att lämna tillbaka Bohuslän till Danmark, som man ändå inte tyckte var något att ha. Dessa förhandlingar kom ingenstans, och cirka tio år senare - år 1750 - hade sillen kommit tillbaka till Bohuslän. Då blev plötsligt staten intresserad av landskapet igen. De hade nu glömt planerna på att lämna tillbaka Bohuslän till danskarna. På ett sätt kan man säga att sillen kom att rädda kvar Bohuslän till Sverige. Sillen tycks ha kommit till norra Bohusläns kust 1747, på hösten. Och perioden slutar fiskesäsongen 1808-09. Sillperioden varade under 62 år ungefär, och det var betydligt längre än både 1500- och 1600-talets sillperioder. 8) När sillen gick till, fiskades det inte så mycket i början eftersom man hade dåliga redskap och möjligheter för att ta vara på, förädla och marknadsföra sillen. Först några år senare, när sillen kom till Göteborgstrakten, tycks fisket kommit igång på allvar. En del har därför satt 1752 som egentlig början till 1700-talets sillfiskeperiod. Tiden för när fisket började varje säsong varierade lite. Under 1750-talet fångades sillen redan i augusti och september. Sedan kom fisket att börja allt senare, så vid periodens slut började fisket i mitten av december. Längden på fiskesäsongerna varierade också, men mellan två-tre månader var det vanligaste. Eftersom perioden höll på i över 60 år antar man att det var vissa förändringar i sillmängd, fisketeknik, fiskarbetarnas antal med mera. Valdemar Haneson har därför gjort en schematisk bild över sillfiskets förlopp, genom att dela in perioden i fyra delar: 1. de knappa fångsternas tid 1747-1760 2. de medelstora fångsternas tid 1760-1780 3. fiskets glansperiod 1780-1800 4. fiskets tillbakagång och slut 1800-1809. 9) Tillbakagången började vid fiskesäsongen 1799-1800, på grund av bland annat en isande kall vinter. Under de fiskesäsonger som var kvar innan perioden tog slut var det bara två stycken (1800-01 och 1806-07) som gav någorlunda goda fångster. Sillfisket slutade lika hastigt som det börjat. För de som var sysselsatta inom fisket var detta ett mycket hårt slag. Bohuslän drabbades av en ekonomisk kris, som fick katastrofala följder. 1:3.4 Bohusläns sista stora sillfiskeperiod - 1800-talet Efter den stora sillperioden på 1700-talet kom det att dröja cirka 70 år innan sillen kom tillbaka. Denna period kan man dock inte jämföra med den förra, varken i sillens mängd eller långvarighet. Den nya perioden höll på mellan 1877 och 1904, alltså i 27 år mot 1700-talets 62 år. Sillen fick nu inte heller lika stor betydelse för näringslivet. De första veckorna gjorde man inga större försök att ta hand om sillen, man var lite försiktig. Man ville vänta och se ifall sillstimmen kommit för att stanna ett tag. När man fick bekräftat att sillen kommit för att stanna, sattes arbetet igång. Göteborg var centralort under 1800-talets sillfiskeperiod, det var dit sillen skickades för att saltas. När sillen kom i stora mängder vid nyårshelgen 1878 var det svårt att få tag på tillräckligt med tunnor, som behövdes vid insaltningen. Efter ett tag blev det även ont om arbetskraft och salt. Men det brydde sig inte sillen om, utan den fortsatte att strömma till kusten i samma utsträckning som tidigare. Så höll den på i två månader, och under andra hälften av februari var det slut på fisket. För övrigt var denna period ganska lik 1700-talets. Starten för fisket flyttades framåt, och fisket nådde sin topp i slutet av perioden. Det har nu gått över 100 år sedan den senaste sillfiskeperioden började, och då kan man undra ifall vi får någon ny. De flesta tror att svaret är nej. Under de 100 år som gått, så har det hänt mycket på fiskefronten. Vid sekelskiftet kom det motorer till fiskebåtarna, det gjorde det möjligt för fiskarna att ge sig ut på de öppna haven, långt ifrån land. Det har lett till att man tror att det kan bli utfiskat. De gamla villkoren och förutsättningarna gäller inte längre. Jag får hålla med Valdemar Haneson när han säger: "att vi definitivt får sätta punkt för sillfiskeperiodernas fantastiska saga". 10)
2:1 1500-TALET Det var bohuslänningarna själva som fiskade, bönderna i huvudsak, för än så länge hade ingen speciell fiskarkår växt fram. Bohuslänningarna fiskade, men de som tog hand om sillen kom från alla möjliga länder. De flesta utlänningarna bodde i Marstrand, och det var inte alltid det bästa folket som kom, så det förekom en del stridigheter. En del av detta skildras i boken "Herr Arnes Penningar" av Selma Lagerlöf. De som fiskade var alltså mestadels bönder, men hur många som var delaktiga i fisket är omöjligt att säga. Den norske prästen och historikern Peder Clausson Friis, som levde 1545-1614, har i en av sina skrifter gett denna mycket luddiga uppgift "nogen Tusinde Mennisker". I jordboken från 1589 har man fått vissa uppgifter om att det pågick en stor rörelse, i alla fall på Stånge- och Sotenäsen. Antagligen kom det stora mängder folk både från inre Bohuslän och från trakterna omkring Götaälvdalen. Dessa människor sökte sig till fiskeplatserna under fiskesäsongen, då jordbruket inte var igång. Från norska östlandet och från Jylland kom det bönder och borgare. Det kom också folk ifrån städer i Schleswig-Holstein, Själland och Skåne. De som nämnts sist var mest värdefulla, eftersom deras borgerskap hade lång erfarenhet av sillfiske vid sina stränder och de hade även bra redskap. Uppgifter från 1589 års jordbok säger också att de norska deltagarna hade sin verksamhet norr om den svårpasserade Sotenfjorden, medan danskarna och de andra som kom söderifrån slog sig ned i skärgården söder om Sotenfjorden. I förhistorisk tid användes spjut och olika fällor vid fiske, dessa lever kvar i form av harpuner, mjärdar, tinor med mera. Näten uppfanns under förhistorisk tid och var ett stort framsteg i utvecklingen. Näten är konstruerade så att antingen ska fisken fastna i deras maskor, eller så är det meningen att nätet ska stänga inne fisken. Sättgarn och drivgarn är sådana nät där fisken ska fastna. Landvad, snörpvad och trål innestänger fisken. Landvad och sättgarn används vid kustfisket, och trål och drivgarn vid havsfisket. Snörpvaden kan användas både vid kusten och ute på havet. Enligt motböckerna var det sättgarnet som var det dominerande redskapet under 1500-talets sillfiskeperiod. Att använda nätet som sättgarn är en gammal fiskemetod, och började användas redan på 1400-talet, men det är först på 1500-talet som man fått fram hur sättgarnet användes. Sättgarnen var olika djupa i skärgårdens olika delar. Garnen liksom båtarna var anpassade till hur fiskeplatsen såg ut. I norra delen var garnen djupast - 13 meter, i övriga delen av skärgården var de sex meter djupa. Längden var däremot nästan lika överallt, nämligen 36 meter eller något mer. Själva garnet har på överdelen fem övergångar av grövre tråd, därefter fem övergångar av medelgrov tråd, och den egentliga garntråden som var av 20, 26 eller 30 övergångar av niotrådig bomull. 1) Vid underdelen var tre övergångar av grov tråd och tre av medelgrov tråd, vid sidorna var det bara en övergång av vardera storlek. Garnen hålls upprätta i vattnet genom sänken på underdelen och korkflöten på överdelen . Korkflötena satt fast på ungefär en meters avstånd från varandra. Som sänken användes stenar som vägde cirka ett halvt kilo. Stenarna syddes in i segelduk, så att de inte skulle förstöra garnen. Sänkenas avstånd var cirka tre och en halv meter. Ofta sattes fyra-fem garn ihop och bildade då en länk. Denna länk hölls upp utav dunkar, som var placerade efter ett speciellt system. Det fanns särskilda tåg som förenade dunken med länken, och denna tåg kunde göras längre eller kortare, så att garnen kom att stå mer eller mindre djupt i vattnet. Under ljusare nätter sänktes garnen ned djupare. Sänkningen växlar mellan 1-14 meter, fast mellan 2-9 meter var det vanligaste. Oftast sattes garnen under dagen, och dagen efter kom fiskarna tillbaka för att dra upp dem. Maskorna i garnet var såpass stora att sillen som simmade mot nätet, nätt och jämnt fick in huvudet i maskorna. Men maskorna var heller inte så stora så att de kunde dra sig ur igen, därför att gällocken var i vägen. Sättgarnen kommer att nämnas längre fram i kapitlet, för de användes även i ganska stor utsträckning under 1600-talets och 1800-talets sillfiskeperioder.
2:2 1600-TALET Det finns tyvärr inte så mycket att skriva under denna rubrik. Som nämnts tidigare så var 1600-talets sillperiod ingen "riktig" sillperiod, utan mer ett önsketänkande. Bohuslän tillhör vid denna tid numera Sverige. Vid 1500-talets sillfiskeperiod hade vi fått en hel del hjälp utifrån, men det var slut med det nu. Bohuslänningarna hade inte samma erfarenheter eller lika bra utrustning, och det ledde till att ingen "tog tag" i fisket ordentligt. Vem som helst av Bohusläns befolkning fick fiska för husbehov, men all handel skulle ske i Göteborg, Kalvsund, Marstrand, Mollösund, Gullholmen och Lysekil. Den norra delen av landskapet kom att hamna "lite utanför" under denna period. 2) Sillfisket kontrollerades också av tillsyningsmän. Och dessa kom att förbjuda alla främmande att fiska sill, såvida de inte ville flytta till Göteborg eller någon av Bohusläns städer och avlägga en speciell borgared. Främmande fick inte heller köpa upp sill i hamnarna, med undantag för Göteborg och Marstrand. Dessa två städer hamnade i en gynnad ställning, dels var de fisk- och kontrollhamnar och dels de enda platser där utlänningar fick köpa sill. Redskapet som användes för att fiska var fortfarande sättgarn, och det finns ju redan beskrivet hur det användes.
2:3 1700-TALET 1700-talets sillfiskeperiod är den största som varit. Därför kom det att behövas mycket arbetskraft. Det var mestadels bohuslänningar som stod för fisket, men de räckte inte till så det strömmade en mängd säsongsarbetare till Bohuslän. Det var inte bara till själva fisket det behövdes folk, utan det krävdes stora mängder till exempelvis salterierna och trankokerierna, som var nya och framgångsrika industrier på 1700-talet. I skrifter från den här tiden har man funnit uppgifter om att 50 000 säsongsarbetare kommit till Bohuslän, men siffran får tas med en nypa salt. Men man kan i all fall med säkerhet säga att det pågått en livlig trafik av arbetare. I modern tid har man gjort vissa beräkningar, och man har då kommit fram till 5000 yrkesfiskare, 3000 sillförare, 4000 som arbetade vid sillsalterierna och lika många vid trankokerierna. Arbetarna som kom hit, kom givetvis från de landskap som ligger närmast Bohuslän. Till exempel Dalsland, Västergötland och Halland, och en del arbetare kom även ifrån Värmland och Småland. Att skaffa arbetare gick till på så sätt, att speciella sillpatroner tog ut vissa arbetare, som de ansåg sig kunna lita på, dessa arbetare anställdes som ett slags agenter. Agenterna fick i uppdrag att ute i de olika landskapen skaffa så många arbetare som behövdes. Agenterna tog främst kontakt med drängar och pigor, men även hantverkare. Sillpatronerna stod för den mesta maten, men det som arbetarna kunde behöva för övrigt, fick de skaffa själva. Halland var det landskap där flest arbetare kom ifrån. Säsongsvandringarna till Bohuslän var mest populärt bland de yngre. Det var känslan av att tjäna extra pengar som gjorde att många ville ge sig av. Dräng- och piglönerna var ju inte så höga på den tiden, och många små jordbrukare hade inte råd att ha tjänstefolk överhuvud taget på vintern. Den inkomst de tjänade under den korta tiden (tre månader) i Bohuslän, kunde vara fyra-fem gånger högre än vad de kunde tjäna under ett år i Halland. Då kan man ju förstå att de gav sig av. Det var inte bara positivt med säsongsvandringarna. Många ansåg att Halland var ett fattigt och magert landskap, och det var nödvändigt med nyodlingar för att hålla jordbruket igång. Men när ungdomarna försvann till Bohuslän, blev det brist på arbetskraft i Halland och det gjorde det omöjligt att nyodla. 3) Det fanns många andra mindre positiva saker, men det ska jag inte ta upp i det här kapitlet. Till en början användes sättgarn, som nämnts tidigare, och ett annat liknande garn som kallades för drivgarn. Men nu kom sillen i så stora mängder och så nära kusten, in mellan skären och in i vikar och sund, att dessa redskap blev otympliga och opraktiska. Omkring 1760 gick man därför över till landvadar. Det var redskap som varierade i längd från 100-160 famnar (1 famn = 1.781 meter) och som kunde vara från 12-13 famnar djupa. De var knutna i hampgarn med cirka en tums maskor (en tum = 2.5 cm), och de satt ihop med hjälp av 40-50 "dukar". Dessa fiskeredskap var mycket effektivare, samtidigt som man slapp problemen med att sillgarnen blev förstörda på grund av den feta sillen som "brände" garnen. Med detta redskap kom fångsttekniken att ändras helt. Visserligen behövdes småbåtarna fortfarande för att bland annat lägga ut vadarna, men i övrigt sköttes fisket mest ifrån land där man drog in vaden. De som höll på med fiske vid den här tiden behövde inte vara lika sjökunniga som tidigare, eftersom mycket sköttes ifrån land. Dessutom kom det att flytta mycket folk ifrån inlandet till Bohuslän, vilka övertog fisket. Kostnaderna för vaderna var högre än vad den fattiga fiskarbefolkningen ansåg sig ha råd med, därför tog dessa människor över mycket av fisket. Fisket med landvadarna gick till på så sätt att man satte fast ena änden av vaden på land eller i en båt. Sedan roddes den ut och blev lagd i en stor cirkel runt sillstimmet, samtidigt som man genom att väsnas försökte skrämma fisken mot vaden. Den andra änden sattes fast vid ett särskilt vridspel på land, och på det sättet drogs vaden in. Ett sånt här "kast" som det kallades, kunde ge enorma fångster- flera hundra tunnor- ibland uppemot tusen tunnor. Vaden var uppbyggd så att det i mitten var så små maskor att sillen inte kunde fastna, och inte heller tränga sig igenom. På det sättet kunde man stänga in väldiga stim, som kunde förvaras där kortare eller längre tid. Dessa maskor i mitten fick ganska logiskt sett, namnet "stäng". 4) Stängen var bra att ha, eftersom man vid större fångster kunde bevara sillen där ett tag, så att man inte behövde ösa upp mer sill, än vad man trodde att man skulle få sålt. Förutsättningen för att man kunde fiska med landvad, var att fisken gick nära land.
2:4 1800-TALET Vid den här tiden hade den bohuslänska fiskarbefolkningen lärt sig mer om den tekniska utrustningen, mot vad de kunde på 1700-talet när sillen "slog till". Man hade nu fler fartyg, bland annat de båtar som under de senaste 25-30 åren använts vid backefiske ute till havs. Men det var inte dessa stora bankefartyg som kom till störst nytta, utan det var småbåtarna som var bäst. Båtarna roddes i allmänhet med två par åror, så själva fiskeritekniken var ungefär densamma som för över hundra år sedan. Det var landvadarna som fortfarande dominerade fisket. Men efter några år (1882) började man dock experimentera med snörpvadar, och efter ytterligare några år kom man att utvidga vadfisket med sättgarn och drivgarn. Vadfisket sköttes av olika vadlag om 12-16-20 man som var fördelade på ett par-tre båtar. Ett 20-mannalag fördelade sig i båtarna på detta sätt: vadbåten 10 man, tågkågen 5 man och kännekågen 5 man. Det var kännekågen som letade rätt på sillen med hjälp av en kännedörj. Kännedörjen var en träram som var inlindad i bomulls- eller tagelsnöre med ett blylod. Blylodet släpptes ned i vattnet, och den som höll i kännedörjen kände ett visst motstånd och ryckningar när den sjönk genom ett sillstim. Snöret på kännedörjen löpte över "kännarens" högra pekfinger, och det var dennes fingerkänslighet som hade stor betydelse för fiskelyckan. När kännaren hittat sillen gjorde han tecken om att vaden skulle kastas i. Det var den största av båtarna som skötte ikastningen. Vaden lades i en stor cirkel, och efter det rodde de bägge småbåtarna in mot land där man med handkraft och vadspel drog in vaden. Själva inhalningen av vaden kallas för bussning. Bussningen var förmodligen väldigt slitsamt, och det var ofta som brännvinet fick användas både som smörj- och drivmedel. För att överhuvudtaget orka dra in hela vaden mot land, var det ibland nödvändigt att tömma den allt eftersom. Det gjorde man genom att ösa upp sillen i småbåtar, som kunde befinna sig både utanför och innanför själva vaden. Vadarna gjordes i hemmen, som de gjort sedan långt tillbaka, och var och en i vadlaget svarade för var sin del. 5) 2:4.1 De första snörpvadarna Snörvaden började användas 1882 och var ett 300-450 meter långt och 50-60 meter djupt finmaskigt nät. På överdelen sitter korkflöten tätt, som håller vaden flytande. På underdelen sitter blysänken, för att vaden ska sjunka fortare. Det sitter även grova ringar på underdelen, där en grov lina s.k. snörplina löper. Man använde sig av två särskilda vadbåtar, och snörpvaden låg med hälften i varje båt. När man upptäckt ett sillstim, närmade sig vadbåtarna detta, sida vid sida. I närheten av stimmet skildes båtarna åt, och de rodde i halvcirkel runt stimmet, på samma gång som vaden släpptes ut. På andra sidan av sillstimmet möttes båtarna. Snörpvaden hade då bildat en stor cylinder runt stimmet.Vadens undre del drogs ihop genom indragning av snörplinan, och den bildade en slags skål där sillen blev instängd. Efter det drogs vaden in i båtarna med handkraft, tills dess att mitten bildade en mindre skål mellan båtarna. Ur denna skål östes sillen upp med hjälp av en håv. En viktig förutsättning för snörpvadsfiske är att sillen går i stim. Det vanligaste sättet att leta efter sill är att använda en lodlina, som består av en metalltråd, där ett blylod hänger. När båten med lodlinan går över ett sillstim, känner man sillarna stöta mot linan. Av stötarna kan man bedöma hur tätt och stort stimmet är, och när man tror att stimmet är "tillräckligt stort", kastar man ut vaden. Vädret spelar också en ganska stor roll vid snörpvadsfiske. Är det storm går det inte att använda snörpvaden. Är ytvattnet kallt, går sillen ned på djupare vatten, och dit når inte snörpvaden, detsamma gäller när regn har tunnat ut havsytan, liksom när solen skiner starkt. Det är bäst att fiska när det är mulet väder. Man tror att snörpvaden uppfanns år 1826 av fiskare från Rhode Island i USA. De första försöken med snörpvaden i Sverige gjordes av en Öckeröfiskare vid namn Anders Sörensson Utbult. 6) Sillen höll sig dock fortfarande nära kusten, och trängde in i vikar och sund, och det visade sig att landvadarna trots allt var bättre. Det ledde till att man styckade upp snörpvadarna och gjorde om dem till landvadar. Snörpvadarna slutade att användas, men tekniken togs upp igen i början på 1900-talet när sillen sökt sig ut till havs.
2:4.2 Sättgarn Både land- och snörpvadar var dyra, och de finansierades av vadlagen. De var i och för sig väldigt effektiva när sillstimmen var täta, men en nackdel var att det gav så blandade fångster, med både små och stora sillar. Fisket med sättgarn var ju ett gammalt fiskesätt, och höll på lite vid sidan av hela tiden. Sättgarnen finansierades och sköttes av några få fiskare som bildade ett garnlag, och som tillsammans kunde äga flera garn. Ofta hade samma fiskelag börjat sitt sillfiske på höstarna med drivgarn utomskärs, medan sättgarns- och landvadsfisket skedde i början av november inomskärs. Sättgarnen var inte alls lika effektiva som vadarna, men de hade den fördelen att ge jämnare fångster vilket i sin tur gav bättre priser. Garnfisket utvecklades snabbt, men trots det kom det aldrig att svara för mer än 10% av fångsten. Däremot hade de 10-faldigt bättre priser, så det kom att svara för ungefär 1/3 av hela fångstvärdet. Under hela fiskeperioden kom 90% av fångstvolymen från vadfisket, och cirka 2500-3000 personer var engagerade i det. Omkring 1000-talet fler var engagerade i garnfisket. 7)
2:4.3 Drivgarn Drivgarnen har också sådan storlek på maskorna att sillen fastnar i dem. Drivgarnen är 25 meter långa, och 6-7 meter djupa. Garnens ändar sätts ihop och bildar länkar som kan vara upp till flera kilometer långa. Garnlänken sätts fast i en stark kabel, som bärs upp av segelduksblåsor eller trädunkar. Garnen hänger fast i stroppar, och genom att justera längden på dem, hålls garnlänken på lämpligt djup. På 1890-talet ändrade man lite och fäste kabeln under garnlänken istället för över. Till en början bars kabeln upp av blåsor men sedan ändrades detta, och den fick istället hänga fast i korta stroppar. Man kunde inte använda drivgarnet på för grunt vatten, för då fastnade kabeln i botten. Kabelns uppgift var att skydda de ömtåliga garnen som utsattes för bland annat strömmar och vindar. Kabeln ser också till att garnen sträcks lagom mycket på längden, medan blåsorna och korkflötena ser till att garnet hålls upprätt i vattnet.
Det är viktigt att man är försiktig med garnen. Efter varje fisketur måste de rengöras ordentligt, och om det går ska de torkas, för blir garnen liggande i värmen ruttnar de. En del fiskare strör över salt för att hindra att de blir förstörda, och ibland impregneras de i samma syfte. Drivgarnsbåtarna lägger ut garnen på kvällen, och låter dem driva över natten, och tar in dem nästa morgon. Drivgarnsfisket har kommit till Sverige ifrån Holland. I Sverige används de vid västkustfisket från augusti till oktober. Sillen som fiskas i drivgarn är av bättre kvalitet än snörpvadssillen och den trålfiskade sillen, vilket visar sig på de höga priserna. Detta beror på att den är jämn i storleken, eftersom de minsta inte fastnar i maskorna.
2:5 NÄR FISKET BÖRJADE MODERNISERAS (1900-1904) Sillfisket kom nu att bedrivas efter två helt olika metoder. De gamla snörpvadarna som gjordes om till landvadar under 1800-talets slut, gjordes nu om till snörpvadar igen. Samtidigt bildades en helt ny fiskarkår, som var som ett fiskeribolag. Dessa kom att hålla på med ångtrålning. På samma gång skedde en motorisering av fiskarbefolkningens båtar. Därmed kom det att bli konkurrens mellan de olika ägarformerna, där i ena fallet fiskarna var anställda mot lön, och i andra fallet där fiskarna själva var ägare till sina redskap och båtar. 2:5.1 Ångtrålfisket Det här fisket var organiserat som bolag, eller som ett slags redarsystem. Besättningen hyrdes in, och bestod av skeppare, styrman, maskinist, kock samt fyra-fem man som var fiskare, eller däckspersonal som det också kallades. Besättningen kom ifrån olika håll i Sverige, men däckspersonalen kom huvudsakligen från Bohuslän. Ångarna hade rejäla maskiner med flera hundra hästkrafter, och båtarna var mellan 100-110 fot långa. Fisket började 1903 och utvecklades snabbt. Jämfört med snörpvadsfisket hade trålfisket den fördelen att man inte var lika beroende av vädret. Tack vare detta kunde man få ut bättre priser. Ångtrålarna hade sin hemmahamn i Göteborg, där de lättare kunde få avsättning för fångsterna på fiskauktionen. 8)
2:5.2 Snörpvadarna Vid sekelskiftet gick sillen längre ut i havsbandet, och detta ledde till en snabb förändring av förutsättningarna för fisket. Man hade ju stor erfarenhet av snörpvadar sedan tidigare, därför gick det fort att göra om landvadarna till snörpvadar igen, som jag nämnt tidigare. Man sökte efter sillen med ett "kännesnöre" av garn som hade en tyngd på sig. Snörvadarna blev fler och fler under slutet av 1890-talet, och under seklets sista år fanns det fler snörpvadar än landvadar. I slutet av sillfiskeperioden (1903-04) dominerade snörpvadarna, och efter 1905 hade landvadarna försvunnit nästan helt. När man fiskade inomskärs användes i första hand rodd- och segelbåtar. Det behövdes inga stora och snabba fartyg. Fisken var nära land, och den kunde snabbt tas om hand. Det blev annat när sillfisket flyttade utanför skärgården. Det blev större avstånd mellan fångstplatsen och "användningsplatsen" därför behövdes snabbare fartyg, för att sillen inte skulle bli förstörd, innan den kom in till land. Från detta är inte steget långt till båtarnas motorisering.
2:5.3 Motoriseringen Det första steget mot motoriseringen togs 1903. Det var då som Lars Laurin i Lysekil försåg den första vadbåten med motor. Motoriseringen kom att gå snabbt. Vadbåtarna var 45-50 fot långa och hade 20-40 hästkraftsmotorer, men utan mast och segel. Detta för att göra det lättare att hantera vaden. Till utrustningen hörde också en "följare" och en "kännbåt". Nu hade kännesnöret ersatts med en fin koppar- eller mässingtråd, och med denna kunde man få reda på hur tätt och hur djupt sillen stod. Fisket och transporten till lossningshamnarna gick betydligt snabbare. Motorn gjorde det möjligt att fiska på mer avlägsna platser. Kort och gott kan man säga att motoriseringen har inneburit en enorm effektivisering av vadfisket. Båtarna gick snabbare, och hanteringen av de allt större snörpvadarna blev enklare nu när det fanns motordrivna vinschar. Snörpvadsfisket kom att upphöra helt på 1940-talet, och efter det var det trålfisket som utvecklades och blev den viktigaste sillfiskemetoden.
3:1 1500-TALET Saltning av sillen är ett urgammalt sätt att ta till vara sillen på. Det är saltningen som dominerar inom sillkonserveringen. Man vet inte när denna metod "uppfanns", men man har fått fram uppgifter om att det för cirka 1000 år sedan saltades sill i Frankrike. Man tror att det är romarna som har lärt ut detta till folket här uppe i Norden. En gammal form av saltning var rundsaltningen. Då saltades sillen hel. På 1300-talet gjordes ett stort framsteg, då en holländare införde gälningen. Vid gälning av sill, skär man bort bukens främre del med strupstycket och hjärtat. Man klipper alltså sönder de stora blodkärlen, så att allt blod rinner av, och på så sätt kommer saltet in i bukhålan. Detta gör att saltningen blir mer effektiv och att sillen håller sig fräsch längre. Ibland tar man även bort magsäcken - sillen magarages. Detta ökar också sillens hållbarhet, för de frätande magsafterna tas bort, och då tränger saltlaken fortare in i bukhålan. 1) Sillen läggs i en tunna, varvvis, och mellan varje varv saltas sillen. Under 1500-talets sillfiskeperiod var det oftast så, att så snabbt som möjligt efter fångsten, rensades sillen och därefter saltades den. Andra konserveringssätt var rökning, torkning och kokning av levertran. Torkningen i synnerhet, skedde i stor skala. I detta tillstånd tålde sillen transport och förvaring. Även färsk fisk exporterades, men det var svårare eftersom transporterna gick långsamt, och sillen hann att bli dålig. Under 1580-talet kom exporten att skötas av främst holländarna och då ifrån de så kallade vilda lägren som låg strax norr om Hamburgsund. Fisket vid den här tiden visade sig vara väldigt lönsamt, mest tack vare att det var stor brist på sill i hela Europa på grund av krig och kaperier, och att fisket hade slagit fel både i Nord- och Östersjön.
3:2 1600-TALET Under hela perioden på 1600-talet och under den på 1500-talet, pågick hela tiden en sillimport vid sidan av sillexporten. Men när sillen gick till på 1600-talet och man förstod att det skulle bli fråga om ett stort fiske, så visade det sig på den minskade importen av saltad sill. Den sjönk kraftigt år 1664 och först 1677 stiger den igen. Ett par år, 1670-71 förekom ingen import överhuvudtaget. 2) 1600-talets sillfiskeperiod är inte så lång, men det kan ju vara så att det funnits sill före år 1662, men att man inte kunnat ta till vara på den på lämpligt sätt. Även här har det stor betydelse att Bohuslän nu blivit svenskt. Bohuslänningarna hade som sagt inte den erfarenhet av sillfiske som norrmännen och andra hade. På 1500-talet hade många utlänningar köpt sill och exporterat den, men nu gick inte det längre, eftersom utlänningarna utestängdes. På 1600-talet förekom det alltså nästan ingen export, antagligen därför att det bara fanns sill för att täcka behoven här hemma. Man har dock funnit en siffra som visar totalexporten, och sträcker sig över periodens tio år. Denna siffra är 3197 tunnor, och 1302 av dem exporterades enbart under året 1666. Detta visar alltså att 1600-talets fiske inte haft någon stor ekonomisk betydelse. Det faller sig ganska naturligt att det inte finns så mycket nedskrivet om den här perioden. Det beror antagligen på att det inte var någon "riktig" sillfiskeperiod.
3:3 1700-TALET Sillen förekom normalt bara i insaltat tillstånd, det var sedan länge det bästa sättet att konservera och konsumera sillen. Man var helt inne på att sillen först skulle saltas, och sedan läggas i tunnor. Detta var den enda form av sillhandel som man kände till . När sillen fullkomligt översvämmade Göteborgs skärgård kunde inte borgerskapet hindra att det dag efter dag åkte båtar med färsk sill uppför älven, där folket på landsbygden köpte fångst efter fångst. Det var inte så jättestora mängder, i alla fall inte i början, dels var ju kommunikationerna inte de bästa, dels var det egentligen förbjudet att föra sillen ut på landet.
3:3.1 Insaltning av sill Sillen höll fortfarande på att strömma till kusten. Handelshusen insåg att det fanns bra möjligheter för sillindustri. Dels var det brist på sill i Europa på grund av att holländarnas och engelsmännens fiskeflottor blivit kapade och förstörda i krig. Dels slog det norska fisket fel. Detta gjorde att Bohuslän fick en enorm betydelse i det största sillfisket någonsin. Insaltningen av sillen fick hjälp av statliga premier. Det var vissa förmåner som gavs till befolkningen i städerna och framförallt till handelshusen. Dessa premier delades ut av Kungliga Kommerskollegium, och dessa hade i sin tur finansierats av inkommande fiskevaror. Premierna och avgiftssystemet gjorde att handelshusen övergav sina gamla utländska inköpsställen, och blev istället egna företagare. I början anlade man salterier i Göteborgstrakten, för då var det nära till handelshusen och deras saltlager. Efterhand växte det upp salterier i nästan hela Bohuslän, mest omkring Marstrand, Orust, Tjörn, Uddevalla och Strömstad. Det var ofta en ägare som hade filialer på andra ställen. Handelshusen stod för det mesta som hade med insaltningen att göra, men det var även en del godsägare och rika stadsbor som engagerade sig. Salterierna kom successivt att drivas mer och mer industriellt, och anläggningarna blev allt större, och kom att sysselsätta allt fler. Det var mest kvinnor som var anställda vid salterierna, de kom ifrån landsbygden för att tjäna lite extra under vintern. Den enkla fiskarbefolkningen hade dock inte resurserna som behövdes för insaltning, de kunde därför bara i liten skala ägna sig åt detta, mest för egen eller lokal konsumtion. Hur mycket sill saltades då in under alla dessa år? Det är lite svårt att säga, för det finns inte så mycket uppgifter om det. Men det finns i alla fall en uppgift från 1778, då insaltningen lär ha omfattat 386 000 tunnor, och där 240 000 utav dem exporterades. 3) När man inte hittat någon annan fiskestatistik, har man använt sig av exportstatistiken. Det är därför man satt fiskeperiodens slutår till 1808-09, eftersom det var det året som exporten mer eller mindre tog slut. Det mesta av den insaltade sillen exporterades till Östersjöområdet, främst Danzig, Riga, Königsberg och Wolgast. En del exporterades även till Danmark. En viss del hamnade också i Medelhavsländerna och Atlantkusten, men detta gjordes mest för att få salt i returfrakt. När man kollade exportstatistiken fick man fram fiskets omfattning och längd, och när man ville bestämma den totala insaltningen, analyserade man saltimporten. Då fick man fram att sillperioden förmodligen hållit på längre än de cirka 60 år då exporten pågick, närmare bestämt så sträckte sig perioden till nästan 80 år. Konsumtionen inom landet hade nästan tredubblats, från cirka 60 000tunnor till 180 000 tunnor per år. Man kan alltså säga att Sverige försörjde sig själva på sill i ungefär 50 år, till i början på 1800-talet, men när väl importen började igen, höll den på som aldrig förr. Sillen hade nu blivit ett måste för den svenska befolkningen. Tyvärr vet man inte riktigt hur människorna åt sillen, för än så länge hade inte potatisen kommit in på svenskarnas matsedel. Men man tror att man åt sillen tillsammans med rovor och kålrötter. Alla olika klasser i samhället åt sill, både folket på landet och i städerna, fattiga och rika. En hel del sill kom att skickas till Bergslagen som med sina gruvor, hyttor och hammarverk då var den enda egentliga industribygden i Sverige. Silltunnorna kom att bli en naturlig returfrakt på de tomma fartyg som skickat iväg järn till olika lagerhus vid Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Det gick åt enorma mängder salt, och det var svårt att få tag på tillräckligt. Myndigheterna fick problem, bland annat blev länets alla städer tvungna att varje år importera en viss mängd salt, beroende på hur stor staden var. Som mest kom den årliga insaltningen av sill att uppgå till en halv miljon tunnor, det krävde cirka 125 000 tunnor salt, och det ställde vissa krav på transporten från Atlantkusten. Kulmen var 1799 då man på cirka 400 salterier i hela Bohuslän saltade in denna mängd, efter det att tunnbindare gjort alla tunnor, och att man sedan fraktat iväg detta på över hundra fartyg, till alla möjliga länder. 4) Till slut kom den saltade sillen att forslas på kärror och vagnar in i Sveriges inland, eller längs floder och kanaler till städer och byar långt in i Centraleuropa. 3:3.2 Trankokningen Trots att man saltade in stora mängder sill, så räckte det inte på långa vägar för att ta vara på all den sill som strömmade in mot den bohuslänska kusten, och med åren blev stimmen allt tätare. Eftersom överflödet gick till trankokerierna, var det de som blev mest lidande under dåliga år. Redan fem-sex år efter det att sillen "gått till" började man koka sillen till tran. Det fanns inget annat sätt som man kunde ta till vara sillen på. Tranet var en gammal produkt som fiskarbefolkningen kände till, men som man tidigare bara kokat från torsklever och sälkött. Steget till att koka även den feta sillen till tran var därför inte så långt, inte minst eftersom tranet var efterfrågat som belysningsbränsle. Det var en brukspatron som hette Cahman, som år 1760 startade en fabriksmässig tillverkning av tran. Andra trankokerier kom dock först 1774. I början skedde trantillverkningen i Göteborg, men sedan flyttade anläggningarna i takt med sillens förflyttning norrut. År 1787 var antalet trankokerier 429 med 1812 kittlar, som år 1799 minskade till 332 kokerier med 1699 kittlar. 5) Levertranet hade sedan långa tider tillbaka framställts på så sätt att man hade en tunna stående, som fylldes med lever och späck. Kokningen var tung och krävande, och det gjorde att många fiskare gick ihop i arbetslag. Tranet var en viktig och värdefull produkt för fiskarna. Den kunde lagras och transporteras in i landet, där den användes som bytes- och handelsvara. Tranet kunde användas på många sätt, men det vanligaste var till belysning i så kallade tranlampor. Tranlamporna såg ut som öppna skålar, där de hällt i tran och en veke som var gjord av antingen lin eller hampa. Tranet användes också till att göra kläder, skor och stövlar tåliga mot vatten, och kanske också till att olja in båtar och andra redskap. I början använde man samma utrustning till trankokningen som man använt för kokning av levertran. Skillnaden var bara att man kokade färsk sill, och att man använde större kittlar, och anläggningarna blev mer kvalificerade, så det blev lättare att jobba och ha hand om bränslet. Det var viktigt att sillen var fet. Antagligen slängdes mängder med sill som man ansåg vara för mager. De tyckte också att det var slöseri med arbete och bränsle om man kokade mager sill. Den sill som kastades kom istället att hamna på åkrarna som gödsel. Själva trankokningen gick till så att man först fyllde kitteln med 2/3 vatten, detta kokades upp, sedan slängde man i sillen och lät den koka sönder, vilket tog ungefär åtta timmar. Fettet som flöt upp skummades av och hälldes i en så kallad "klartunna". När den blivit full, tappade man bort det vatten och "grums" som blivit i botten av tunnan. Tranet som återstod, tappades upp på ekfat, som rymde 60 "kannor" ( ungefär 157 liter). 6) Avfallet - grumset som blev kvar i kittlar och klartunnor hälldes till en början rakt ut i havet. Det var inte så populärt, det fanns nämligen en bestämmelse i 1766 års fiskeristadga, som sa att avfall skulle grävas ned. Detta ledde till en lång och häftig miljöstrid, mellan trankokeriägarna och dåtidens miljövänner, som ansåg att grumset skadade fisket. Denna miljöstrid höll på i 15 år och myndigheterna i Stockholm fick mycket att göra. 1780 sade landshövdingen, att salterier och trankokerier som låg på klippor där man inte hade möjlighet att gräva ned avfallet skulle stänga av en vik där sillråk och trangrums skulle tömmas. Detta hjälpte inte så mycket, utan det kom fler klagomål, och då utfärdade Kungl. Maj:t vissa bestämmelser som gällde för trankokerierna. Bland annat skulle trankokerier på kala klippor och berg som inte kunde gräva ned, täcka över eller föra bort avfallet stängas. 120 trankokerier drabbades av detta beslut. Hade man verkställt "domen" skulle det bli ett hårt slag mot denna för staten inkomstbringande näring. Uppskov beviljades, och ägarna skulle lägga fram bevis för att trangrumset inte var skadligt för fisket. Detta skedde i en skrift som kallades "Trangrumsakten". 7) Till en början hade man kittlar som rymde en eller ett par så kallade mätartunnor (165, senare 200 liter) men efter hand ökade anläggningarna i storlek, och man gick i stället över till stora murade eldstäder, där var och en kunde ha tre-fyra kittlar. Byggde man upp fler eldstäder kunde anläggningarna ha uppemot 20-30 kittlar vardera. Trankittlarna var runda och i koppar, längst upp var det en krans av trä. Anläggningarna räckte ofta upp genom två våningar. På första våningen eldade man under kittlarna, och på andra våningen fyllde man på sillen. Denna process pågick dygnet runt, vardag som söndag. I slutet av sillperioden fanns det drygt 400 trankokerier, från Göteborg i söder till nordligaste Bohuslän. Det finns uppgifter om att trankokerierna fick en enorm omfattning i Kville, och att den kom att kallas Kville Härads första industri. En man från Fjällbacka, Sverker Stubelius, hade funnit ett 60-tal trankokerier från Ödsmål norr om Fjällbacka till Bottnafjorden. Det har även funnits trankokerier i Tanum. De stora kokerierna (med mer än fyra kittlar) var igång dygnet runt. Tack vare detta kom 80-20 regeln i stort sett att gälla, det vill säga att 80% av produktionen gjordes hos 20% av antalet trankokerier. De stora anläggningarna låg ofta ihop med salterier och ägdes av handelshusen. Anläggningarna växte och blev stora industrikomplex med en mängd byggnader, bryggor, bodar, kokhus, grumsedammar samt bostads- och förvaltningshus. Anläggningarna drevs som företag med förmän, kokare, eldare, rörare, hantlangare med mera. Det kunde bli många anställda, eftersom kokerierna låg tillsammans med salterierna. De som ansvarade för kokerierna, hade också hand om uppköpen av sill från sillhandlare som reste runt i skärgården. Exporten av tran började inte förrän 1762. Det första året exporterades 1275 tunnor och ända fram till 1781 höll sig antalet tunnor under 10 000. Men efter det sköt exporten i höjden och nådde sitt max år 1796 med 60 817 tunnor. År 1810 var den dock nere i 636 tunnor. 8) Tranet exporterades främst till Tyskland, där det bland annat användes till såptillverkning. En del exporterades även till Frankrike där det användes till gatubelysning. För att koka tran gick det åt väldiga mängder sill. Det handlade om 3000-4000 liter till varje tunna. Enbart för år 1796 när produktionen var över 60 000 tunnor gick det åt 200 miljoner liter sill. Under hela sillperioden gick det åt 2½ miljard kubikmeter sill. Det är samma rymd som Cheops-pyramiden eller som en låda med måtten 500 gånger 500 meter och med en höjd av 10 meter. Till en början använde man ved för att värma upp kittlarna, och det gick åt en hel del för att kunna hålla en kittel kokande i åtta timmar. Det var ganska ont om ved, så 1778 förbjöd man användning av ved vid trankokerier. Man gick över till torv och kol istället. Så här i efterhand har man påstått att trankokningen blev dödsstöten för de bohuslänska skogarna, och det stämmer nog.
3:4 1800-TALET 1800-talets stora sillfiske kom inte alls att sysselsätta lika mycket folk som det förra, eftersom den arbetskrävande trankokningen kom att ersättas av några få effektiva oljefabriker. Det var inte heller så mycket sill som insaltades, eftersom den levererades som färskvara mer och mer. Det är svårt att få någon uppfattning om hur fångsterna användes. Om hur mycket som användes hemma eller som exporterades, om den insaltades eller var färsk, eller om den användes som industriråvara för olje- och guanofabriker. Till en viss del kom sillen att användas av bönder som gödsel.
3:4.1 Insaltningen Sillen som insaltades under 1800-talet kom att få två helt olika betydelser. Dels hade saltet sin gamla vanliga uppgift, att göra sillen mogen för att så småningom få god smak så den kunde ätas direkt. Dels var det en ganska krånglig procedur som hade som uppgift att verka konserverande så att sillen kunde förvaras länge. Det hade också uppstått ett behov av så kallad "lättsaltning", där den enda uppgiften var att sillen skulle tålas att transporteras i färskt tillstånd, antingen till utlandet där den främst användes som råvara till industriella rökerier, eller som färskvara till konsumenterna här hemma. Lättsaltningen kom inte att få så stor betydelse, eftersom transportmöjligheterna blev allt bättre, så att man många gånger kunde nöja sig med att isa sillen. Den gamla typen av insaltning fick inte alls samma ekonomiska betydelse nu som under 1700-talet. Den svenska sillen höll inte lika hög kvalitet som den ifrån Norge, Holland och Skottland. En annan orsak kan vara att vadsillfisket i Bohuslän gav så ojämna fångster, med både små- och storvuxen sill. Trots allt så exporterades en del insaltad sill, och den mesta gick till Tyskland och de baltiska staterna, samt Ryssland. Det verkar som om salterierna på 1800-talet ansåg att mängden betydde mer än kvaliteten. Det verkar också som om det inte fanns några regler för och föreskrifter för hur gälning, rensning, packning, insaltning, märkning och kontroll överhuvudtaget skulle gå till, något som hade varit väldigt viktigt under 1700-talet.
3:4.2 Färsk sill Genom att ångkraften utvecklats blev transportmöjligheterna bättre. Det fanns en del ångfartyg, fast segelfartyg med motorer, jakter och skutor användes också. Järnvägen hade också stor betydelse för silltransporterna, för var kanalvägarna avstängda på ett eller annat sätt, så kunde sillen ändå föras långt in i landet. Man gick tidigt in för att leverera den färska och kanske lättsaltade sillen till industrier i utlandet, men även en del till den svenska hemmamarknaden. År 1888 levererades 18 000 ton till inlandet. Färskvaruleveranserna kom att bli det mest vanliga sättet att ta vara på 1800-talets sillöverskott. Mycket av den färska sillen kom att exporteras till England och Frankrike, och det tack vare att skeppningarna dit var tullfria. Det som levererades användes enbart till industriella rökerier. Många av båtarna som användes vid exporten var utländska, för den svenska handelsflottan bestod nästan bara av segelfartyg. Och när man levererade färsk sill var det tvunget att det gick fort, annars skulle sillen bli dålig.
3:4.3 Sillkonsumtionen här hemma Det har varit svårt att bestämma hur stor del av sillfångsten i Bohuslän, som gått åt inom landet. Men man vet att slutet av 1800-talet, med sitt stora sillöverskott, kom att utgöra kulmen på vår sammanlagda konsumtion, om man ser till både insaltad och färsk sill. Man tror dock att konsumtionen av salt sill nådde sin kulmen i början på 1900-talet. Sillgrossisterna var en viktig mellanhand mellan fiskeplatserna, salterierna och konsumenterna. Hos grossisterna sköttes och lagrades sillen. Hos dem packades även sillen om i mindre kaggar, eftersom de stora tunnorna var för stora för att ha hemma. Svenska folkets matvanor vad gäller den salta sillen grundlades under 1700-talets period. Då hade de lärt sig att uppskatta sillen, och den utgjorde en viktig del i den dagliga kosten. Sillen var med sitt fett inte bara hälsosam i det hårda svenska klimatet, den hade också fördelen att den kunde förvaras länge. Sillen var mycket välkommen hos det svenska folket, som levde omkring industrialismens genombrott, och den kom i folkmun att kallas för "fattigmans fläsk". 9)
3:4.4 Priser och lönsamhet När fångstmängden ökade 1884-85 sjönk priserna snabbt, och priserna fortsatte att vara låga under 10 års tid. Vadfisket hade dålig lönsamhet, bra mycket sämre än garnfisket. Man tror att det beror på att sillfisket vid årsskiftet 1885-86 mer eller mindre upphörde, sedan man flera gånger varit tvungen att släppa ut sillen ur vadarna, eftersom det inte fanns några uppköpare. När man fiskade med garn fick man jämnare fångster, och det gjorde att den var mer lämpad för insaltning och konsumtion än vadsillfisket. Fångsterna från vadsillfisket kom främst att gå till oljefabrikerna som hade börjat byggas, men de var ännu inte tillräckligt utbyggda för att ta vara på det stora överskott som trots allt fanns. I många fall köpte bönderna sill och använde den som gödsel. Sillen kunde alltså inte skapa något riktigt välstånd för Bohusläns befolkning. Tvärtom så var det många invånare som emigrerade till Amerika.
3:4.5 Olje- och guanotillverkning Oljan och guanon kom att få en helt annan betydelse än tranet på 1700-talet. Nu var det möjligt för den vanliga fiskarbefolkningen att med egna kittlar ägna sig åt detta. Det krävdes helt annan kunskap och kapital. Handelshusen engagerade sig inte lika mycket i det här som de gjort med tranet, istället blev det fristående kapitalägare som kom att ägna sig åt denna verksamhet. Tekniken gick ut på att man genom högeffektiv ångkokning snabbt fick så hög temperatur att man bara efter en-två timmar fick ut det mesta av fettet (oljan). Grumset som blev kvar tog man till vara genom att med hydraulik pressa ut vattnet, och sedan dels ta vara på den kvarvarande oljan, dels torka det återstående grumset till guano (gödningsmedel). 10) Man kom att bygga 24 fabriker, mest i norra och mellersta Bohuslän, med tyngdpunkt kring Lysekil, Fiskebäckskil och Dragsmark. Man har även funnit rester av en sådan fabrik mellan Krossekärr och Sövall utanför Grebbestad. De första anläggningarna byggdes 1878, direkt när sillen gick till. En fabrik byggdes på Grötö strax utanför Lysekil, och efter den byggdes en i Källviken vid Dragsmark. Under 1880-talet var dessa igång varje vinter. Ett tag höll man igång fabrikerna ända fram till sommaren, men då protesterade badgästerna, för det var en ohygglig stank som spreds ifrån anläggningarna. Detta ledde till ett förbud att ha igång tillverkningen från maj till oktober. 11) Trots att priserna sjönk kraftigt år 1884 dröjde det länge, innan det blev någon riktig fart på investeringarna i oljefabrikerna. 1892 var det i alla fall sju fabriker som var igång och antalet ökade hela tiden. 1895 hade man 22 anläggningar igång och två som var på väg, när sillen plötsligt tog slut. Priserna sköt åter i höjden, och driften blev olönsam. Kostnaderna för anläggningarna var mycket höga, så när sillen tog slut, förlorade de som knappt fått igång sina fabriker mycket pengar. Här följer en beskrivning av fabriken vid Källviken i Dragsmark, och jag hoppas att Ni får en liten uppfattning om de viktigaste momenten i tillverkningsprocessen: Fabriken bestod av en trevåningsbyggnad med stora oljebehållare i trä på ena sidan och magasin för guano på den andra. I en tillbyggnad fanns maskin- och ångpannrum samt matsalar, kök, källare och bostäder. I en tvåvåningsbyggnad bredvid höll man på med insaltning av sill. Sillen lyftes upp med en ångvinsch till tredje våningen och hälldes i en stor vagn som gick på räls. På bägge sidor om rälsen fanns stora kokeribehållare som var fyllda med vatten, och i botten fanns ett system med ångrör. När sillen hällts i behållaren och ångan sattes på tog kokningen bara 1½ till 2 timmar. Efter kokningen tappades vattnet av och den kvarvarande oljan separerades och fördes genom trärännor till oljebehållarna. Sillmassan (grumset) skyfflades över till en hydraulisk press, som pressade ur oljan och det vatten som fanns kvar. Sillresterna fördes sedan med en hiss antingen till ett magasin för lagring till råguano eller till en torkmaskin där guanon gjordes färdig och tömdes upp i säckar. Man vet inte hur oljan till slut kom att användas, och det är tveksamt om den användes till belysning på samma sätt som tranet gjorde. Det är mer sannolikt att den användes som smörjmedel till maskiner. Vad gäller guanon så vet man säkert att den användes som gödningsmedel på åkrarna. Guanon exporterades även till Frankrike, Tyskland och Belgien. På grund av sin bruna färg och pulverliknande utseende kallades guanon i folkmun för "åkersnus".
Sillfisket under de stora sillperioderna skapade en oerhörd aktivitet, och det ledde till bättre levnadsstandard. Men det blev även en del problem, och det var främst fylleri med allt vad det medförde. Sillen har haft en enormt stor betydelse för Bohusläns kustbefolkning, och det är sillen som gjort så att våra fiskelägen kom till. Man har gjort liknelser om sillfisket i Bohuslän, som den bohuslänska livsnerven. Sillperioderna har även fått många forskare och vetenskapsmän intresserade, och det har uppkommit många olika teorier om dem.
4:1 1500-TALET Ryktet om att det kom mycket sill till kusten, ledde till att det strömmade en mängd utländska fiskare och handelsmän hit. Det kom också åtskilliga fartyg med tusentals fiskare och affärsfolk. Sillfisket kom att innebära ett enormt uppsving, framför allt för Marstrand. Man sade att staden förvandlades till ett "sjudande Klondyke". 1) Det sägs att det emellanåt fanns uppemot 15 000 personer på öarna och i trakterna runtomkring. Stadens styrelse tvingades att utöka, och den kom att bestå av två borgmästare och tio rådmän, men framför allt tillsattes en överstetullnär. Det var Michael Skrivare som var överstetullnär och han var utskickad av kungen. Å kungens vägnar hade han rätt att ta ut vissa avgifter. Han åkte även runt till övriga delar av Bohuslän och talade om ordningsregler, och han läste ur kungens motbok om hur man skulle uppföra sig. Överstetullnären var mycket mäktig, han såg till att man följde lagarna, han tog upp avgifter, han var både åklagare och domare beträffande själva fisket. Han var inte populär bland fiskarbefolkningen. Överstetullnären hade fem stycken tullnärer som hjälpte honom, och dessa var utplacerade på fem olika platser i länet: Mollösund, Hermanösund, Bäckevik, vid Gravarna på Malmön och i Hamburgsund. De krävde inte bara tullar och avgifter, utan det var på deras villkor som man fick sätta ut garnen. Tullnärerna såg också till att det var ordning och reda. 2) Trots alla regler och förordningar om hur man skulle bete sig, så gick det ganska vilt till på vissa ställen. Marstrand t.ex. fick ett rykte om sig att vara den "sedeslösaste staden" i Norden. Här är några exempel på vad man fick och inte fick göra: 1. Man fick inte servera brännvin på söndagarna förrän efter predikan. 2. Man fick inte gå på gatan med yxa, vapen eller värja, stenar eller påk. 3. Fältskären måste anmäla alla fall han behandlade, för det kunde vara så att kronan skulle ha böter. Fältskären var ofta anlitad. 3) Det var väl inte konstigt att det blev problem, för det kom ju mycket människor ifrån alla håll och kanter. Det kom affärsmän, krögare, fiskare, tunnbindare, fraktkarlar och hantlangare, packare och insaltare, fattiga och rika, män och kvinnor. De kom på vintern och de bodde i enkla bostäder långt hemifrån. De som sysslade med fisket fick ganska gott om pengar och det ledde till fylla, slagsmål, mord och prostitution. Stöld och bedrägeri var dagliga företeelser i dåtidens Bohuslän.
Inkomsterna som blev utav fisket kom dock inte landskapet tillgodo som det borde. Pengarna stannade hos danska staten och hos de utländska köpmännen. De pengar som den danska staten fått in spelade en stor roll, och de hade väldigt bra fantasi när det gällde att ta in skatt. Det var mycket därför som tullnärerna inte var omtyckta bland befolkningen. Det handlade inte bara om exporttullar för sillen, utan även om importtullar och acciser (införseltull) för salt och annat som var nödvändigt. Man tog även ut skepps- och båttullar, som innebar att varje fiskare var skyldig att ge den kungliga tullnären en båtlast. Detta skulle göras i början på säsongen då sillen var som störst. Vidare fanns det en avgift som kallades för årsillen, och det innebar att för varje åra i fiskebåtarna skulle fyra valar (1 val = 80 st.) lämnas till danska staten. Sist men inte minst fanns den vanliga Öresundstullen för allting som gick den vägen. 4) Helt plötsligt försvann sillen. Köpmän, fiskare, insaltare och hantlangare drog bort. Bönderna återvände till sina gårdar. Salterier och sjöbodar revs eller så lät man dem förfalla. All strandbebyggelse försvann dock inte, många bodar som förut varit bebodda under enbart fiskesäsongen blev nu åretrunt bostäder. I många fall kom dessa att leva kvar under den tid sillen var borta. Grebbestad är ett samhälle som kom till på detta sätt. Den "lyx" som varit under sillfiskeperioden byttes nu ut mot fattigdom och arbetslöshet. Det blev tyst i hela Bohuslän och så kom det att förbli i närmare 70 år framåt. Konsekvenserna blev värst i norra Bohuslän, för det var där de fiskat som mest under de sista åren, och skulderna för båtar, redskap och bostäder blev därför störst. Marstrand hade ju varit en betydande stad under sillfisket, men den brann 1586. Människorna på den här tiden såg detta som en varning för att nånting skulle hända. Och det gjorde det ju, för tre år senare tog fisket definitivt slut, och därmed "guldruschen".
4:2 1600-TALET Forskare menar att det "vilar ett drag av overklighet" över denna sillperiod. De har fått fram att den inte haft någon större ekonomisk betydelse, och frågan om man överhuvudtaget kan kalla den för en sillfiskeperiod har ställts flera gånger om. En sak vet man i alla fall, och det är att Kungälv och Uddevalla fick bättre livsvillkor under 1600-talets sillperiod. Särskilt Uddevalla som fick nästan lika stor betydelse som Marstrand. Marstrands dominans minskade lite också. De få åren av livligt fiske har stimulerat den bohuslänska sjöfarten, och det ledde till att Uddevalla bland annat fick ett bättre utgångsläge för andra näringar. Det är också värt att nämna att jordbruket var igång bättre nu, eftersom det inte förekom ett så betydande fiske.
4:3 1700-TALET När sillen "slog till" i mitten av 1700-talet var det handelshusen med sina marknadskontakter, som kom att spela den största rollen, när det gällde att finansiera fisket och att organisera avsättningen för hemmamarknad och export. Handelshusen stod även för importen av salt och salt sill. Handelshusen fick statligt finansiellt stöd och då föll det sig naturligt att de även hade hand om insaltning, trankokning och försäljning. Sill- och tranhanteringen kom att svara för en stor del av handelshusens totala vinst, sillen kom att få lika stor ekonomisk betydelse som järn- och träexporten. Sillens betydelse för Bohuslän som landskap var inte heller dålig. Den gav förtjänster i rena pengar åt väldigt många människor, och det var inte vanligt vid den här tiden, eftersom Sverige främst var ett bondesamhälle, som sysslade med naturahushållning. Det gick bra för jordbrukarna. Eftersom det kom så mycket människor hit som behövde mat, fick jordbrukarna sålt mycket av sina produkter. Fisket skapade också en del jobb för dåtidens snickare, för det behövdes bostäder och anläggningar av olika slag. Kommunikationerna vid den här tiden var inte de bästa. Transporterna skedde främst till sjöss. Det var lättare att få förbindelse med kontinenten och England, än med det svenska inlandet, vilket kom att styra handelns inriktning.
4:3.1 Skärgårdssamhällena förändras När människorna såg att det fanns möjlighet att tjäna pengar på fisket, kom de till Bohuslän från alla möjliga håll. Det var en hel del jordbrukare som blev av med sin arbetskraft, och i vissa fall fick jordbruket förfalla totalt, eftersom man helt gick över till fiske. Det kom även folk från landets inre delar. Fisket skedde för hand, helt utan maskinella hjälpmedel, så det krävdes en enorm arbetsinsats. Utflyttningen till skärgården, och inflyttningen från utlandet gynnades av statliga åtgärder. Folk som flyttade ut till skärgården för att fiska hade vissa skatteförmåner, fritt statligt timmer för att bygga sina hus, fri mark och många andra erbjudanden. Detta visade att det hade sina sidor att ge sig ut till den karga och stormiga skärgården. Denna utflyttning till skärgården ledde till att flera fiskelägen bilades, och som består än idag. Under perioden 1749- 1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare. 5) Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen. Som nämnts tidigare så blev trankokningen dödsstöten för de bohuslänska skogarna. Men man får tillägga att det ända sedan 1300-1400-talet pågått en trävaruexport från de bohuslänska skogarna, så trankokningen var inte ensam ansvarig för skogsskövlingen. En annan nackdel med trantillverkningen var allt det grums som blev över vid processen. I runda tal kom hälften av all sill att bli avfall. Den miljöstrid som pågick var alltså befogad. Grumset hade dock vissa fördelar, och det var att bönderna kunde använda det till gödsel. I vissa fall var detta huvudsyftet med trantillverkningen. En tredje nackdel med trantillverkningen var den gräsliga lukt som spred sig från kokerierna. De som var mest emot detta var de ifrån Marstrand. De upplevde en glansperiod, inte bara tack vare fisket, utan också genom Porto-Franco-tiden med mängder av in- och utländska resenärer. 6) Den fruktansvärda doften gjorde att man till slut förbjöd någon att bygga nya kokerier. Det värsta var att trangrumset gav lukt åt hela landskapet, för det låg i högar på backen, och det var ifrån dem som bönderna med båtar och kärror forslade grumset till sina åkrar. År 1809 tog alltså det stora sillfisket slut. På ett ögonblick övergavs skärgården, och istället för rikedom och överflöd blev det nöd och elände. Man kan fundera över varför det blev så fattigt. Sillfisket gav stora pengar, men förmodligen var människorna väldigt korttänkta, för de gjorde slut på alla pengar med en gång. Så egentligen får de skylla sig själva litegrann.
4:4 1800-TALET När det blev mindre sill utmed Bohusläns kust var det främst tranproduktionen som blev lidande. Det var när tranexporten avtog som man märkte att det blev mindre sill. Det andra tecknet på att tillgången på sill minskade var att exporten av salt sill minskade. Den upphörde helt 1810, då exporten stannade vid 14 000 tunnor (1793). Under nedgångstiden 1800-1810 hade Göteborg sin glansperiod - den så kallade brillianta tiden. Det var tack vare att Göteborg ensamt utgjorde transitohamn för engelska varor in i Östersjöområdet, på grund av Kontinentalblockaden. Handelshusen i Göteborg gjorde stora förtjänster på detta, och de blev på så sätt kompenserade för den minskade handeln med sill och tran. Men 1815 upphörde Kontinentalblockaden, och det blev då ett stort bakslag för Göteborgs handelshus. 7) När sillen på ganska kort tid försvann ifrån kusten, gjorde de hitflyttade människorna likadant. Man talar om en massflykt ifrån skärgården. I början var det mest folk som varit anställda vid trankokerier och salterier som försvann, men det dröjde inte så länge förrän den fasta befolkningen också gav sig iväg. De som var skuldsatta blev ruinerade, trankokerier och salterier förföll, hus och bryggor tömdes. Där det förut varit liv och rörelse, blev det nu lugnt och stilla. Brännvinet kom utan tvekan att bli ett stort problem utmed kusten. Det sägs att när sillfångsten var god, ledde det till ett hejdlöst supande. Ofta avlönades fiskarna med brännvin som en naturaförmån. Det fanns även vissa utskänkningsställen som drevs utav sillpatronen, och det gjorde inte det hela bättre. Ett annat problem från den här tiden var de veneriska sjukdomarna, som blev vanliga på grund av det speciella liv som levdes.
4:4.1 Nytt liv i skärgården Under tiden mellan 1700-talet och 1800-talet var det två händelser som kom att ge nytt liv åt skärgården. På 1830-talet började man ägna sig åt fraktfart, och omkring 1850 skaffade man bankfartyg och man började med storbackefiske. Tidigare fick bara stadsbefolkningen syssla med fraktfart, men 1832 togs denna regel bort. Det ledde till att många övergav det ofta olönsamma strandfisket, och blev skeppare eller delägare i fraktfartygen. Fiskelägena vid Fiskebäckskil, Rågårdsvik, Gåsö, Lysekil, Fjällbacka och Grebbestad var de som dominerade. De hade flest fraktfartyg. 9) Denna utveckling ledde till att det blev färre fiskebåtar och fler fraktfartyg. Kring 1860 var fler människor sysselsatta inom fraktfarten än inom fisket. 1800-talets landvadsfiske har inte blivit så omskrivet. Genom låga priser och dålig lönsamhet fick det inte alls samma ekonomiska betydelse för Bohuslän och det svenska folkhushållet, som de tidigare perioderna fått.
Kapitel 1
1) Eydal, Astvaldur Havets Silver- En bok om sillen s. 25f 2) Nystedt, Olle Sillen i Bohuslän s. 7 3) Eydal, s. 95 4) Eydal, s. 95 5) Haneson, Valdemar Sill och Sten s. 26 6) Haneson, s. 26 7) Haneson, s. 32 8) Haneson, Valdemar / Rencke, Karl Bohusfisket s. 42f 9) Haneson / Rencke, s. 45 10) Haneson, Sill och Sten s. 48
Kapitel 2 1) Haneson / Rencke, s. 89 2) Westerlind, Ann Mari Kustorter i Göteborgs och Bohuslän s. 26 3) Haneson, s. 51f 4) Nystedt, s. 21 5) Nystedt, s. 40 6) Eydal, s. 82 7) Nystedt, s. 43 8) Nystedt, s. 51
Kapitel 3 1) Eydal, s. 43 2) Haneson, s. 33 3) Nystedt, s. 23 4) Nystedt, s. 25 5) Haneson, s. 38 6) Nystedt, s. 27 7) Lönnroth, Erik Bohusläns Historia s. 297 8) Haneson, s. 39 9) Nystedt, s. 46 10) Nystedt, s. 48 11) Nystedt, s. 49
Kapitel 4 1) Nystedt, s. 12 2) Haneson, s. 27 3) Haneson, s. 30 4) Lönnroth, s. 158ff 5) Haneson, s. 41 6) Nystedt, s. 31 7) Nystedt, s. 34 8) Nystedt, s. 34 Jag har valt att skriva om de områden som jag tyckte var viktigast, och som intresserade mig mest. Jag ville veta vad dessa sillperioder haft för betydelse för landskapet och lite grann runtom själva fisket. Det har visat sig att sillen haft en enorm betydelse, den har verkat både positivt och negativt. Det mest positiva är att det är så många människor som "haft nytta" av sillen. Det krävdes många som arbetade inom sillnäringen. Å ena sidan krävdes många fiskare, å andra sidan behövdes det mycket folk, som tog hand om all sill. Tyvärr följde en del negativa saker med detta. Som sagt, sysselsatte fisket mycket folk, och alla människor var inte från Bohuslän, utan det kom stora mängder utifrån. Denna saliga blandning av folk orsakade en del konflikter såsom slagsmål, superi, prostitution, veneriska sjukdomar etc. Tack vare sillen kom många fiskelägen till. I början bodde det människor där endast under fiskesäsongen, men ju längre tiden gick, kom desto fler att bli åretruntboende. På så sätt har fiskelägena utvecklats, och är idag stora kustsamhällen. Metoderna för hur man fiskade var ganska enkla, och man använde sig av landvadar, sättgarn, snörpvadar m.m. Man fiskade från småbåtar eller ifrån land, och man drog in vadarna eller garnen för hand. Det var ett slitsamt arbete. Nu kan man ställa sig frågan i fall det kommer att bli någon ny sillperiod. Enligt forskare Olof Pettersson ska de ju komma med ett mellanrum på 111 år. Så det borde ju snart vara dags för en. Men jag tvivlar starkt på det. Förr hade man, som nämnts tidigare enkla redskap till fisket, men utvecklingen har gått mycket framåt. Idag används stora, moderna fiskebåtar, andra nät och trålar. Med båtarna kan de ta sig ut på öppna havet och fiska mycket där med. Tyvärr, så tror jag att tekniken har gått såpass långt att haven snart kommer att vara utfiskade. Så någon ny sillperiod kommer det inte att bli. Men, man ska aldrig säga aldrig! Se den kanske mest kända sillfiskebilden. Från Fjällbacka år 1894. Klicka här.
|